I'm not the marrying kind

Kan ni förklara en sak för mig?

Hur kan det vara så att när allt är så jävla bra här i livet som det bara går

Så blir det jobbigt för det är så bra?

Liksom man får typ panik av det braiga

Alltså svårt att förklara vad jag menar, kan nog lätt misstolkas

Man man blir liksom rädd att det ska bli dåligt när de är så jävla bra liksom

För man vill ju bara att det ska fortsätta vara bra & man vill ju bara fortsätta att vara lycklig

Eller så gillar man inte att det är bra så man gör allt för att det ska kännas dåligt, jobbigt för att det ska vara som vanligt?

Man är liksom inte van vid så möe annat, man vill stå där och dingla i sin osäkerhet som man alltid gjort innan

Man inser nog inte att det faktiskt kan bli bra igen! 

Love you! ♥

Söndag

Well igår kväll var jag på fest med Saru hos en av hennes polare, va skit trevligt och folket va nice

Efter festen drog vi till Rockbaren, allt var bra till en början tills jag drack Rom & Cola som Sarus polare bjöd oss på

Blev lite för full, spydde inne på Rockbaren vilket inte var så kul och sen va jag tvungen att gå haha

Ja ja, pinsamt men skit samma nu

Sov hemma hos pappa som bor på Hedén, nästan granne med Rockbaren

Imorse när han skulle köra hem mig ble de lite för mycket 

Skulle gå till bilen och de började snurra så fick sätta mig ner en stund

De ble typ svart för ögonen, började svettas massor och blev jobbigt i bröstet 

Hade även ont i bröstet i fre 

När jag suttit en stund gick jag till porten och ställde mig och väntade på pappa som hade gått till parkeringshuset för att hämta bilen 

Då blev det helt svart för ögonen igen och trodde inte jag skulle kunna se igen och ont i bröstet 

Inte så skoj, höll fan på att få panik!

Undrar vad fan det är med mig, ska gå till vårdcentralen imon så får bi se vad de säger! 

Nu på kvällen känns de bättre, sovit en del och ätit mat, kollar på filmen Sylvia som nog är en av de bättre filmerna jag vet! :)